1/11-26 Skrivet utav Kristina Mattsson
Halloween på Serack’s – skräck, skäll och en tveksam kortspelsseger 

Halloween började med vänstermålning av en mindre vägg i lilla hallen. Höger axel har ju sedan september sagt upp sig från allt praktiskt arbete, men vänstern har ännu inte hunnit kontakta facket.
Resultatet? Väggen blev i färgen fajans och jag blev mycket nöjd. Man får bara inte granska för noga. Det gäller för övrigt både målningen och min hunduppfostran.
Sedan bar det iväg till Serack’s valpkurs, där jag bjöd valpköparna på något verkligt värdefullt: möjligheten att känna sig som riktigt kompetenta hundägare i jämförelse med uppfödaren.
Det visade sig nämligen att jag har utvecklat ett eget belöningssystem.
Flickorna skäller på grannens trevliga hund. Jag ropar in dem. De kommer. Jag ger godis.
I mitt huvud: Vilken fantastisk inkallning!
I flickornas huvud: Skäll på grannen så öppnar kiosken.
Kicki (Serack’s hundtränare och problemlösare) skakade på huvudet och meddelade att detta faktiskt inte riktigt var inkallning.
Jag begrundar hennes invändning. Flickorna begrundar hur de ska få verksamheten att fortsätta trots indraget serveringstillstånd.
Sedan pratade vi om hur gulligt det är när de står tätt tillsammans med huvudet på varandra. Där har jag gått och sett en kärleksfull liten familj som så fint väntar på sin matte.
Tydligen kan det finnas annat att observera också.
Jaha. Jag ser ett familjeporträtt. Kicki ser något vi behöver titta närmare på. Flickorna vägrar kommentera utan juridiskt ombud.
Jag får kolla med Gudrun. Hon är delägare i kenneln och bör rimligen ta ansvar för åtminstone hälften av de pedagogiska haverierna. Hon kommer förmodligen hävda att hon hela tiden har vetat detta. Det brukar hon ha gjort
Efter denna fortbildning av matte blev det halloweenmiddag med Stina och övriga familjen. Sedan spelade vi Plump.
Jag vann.
Med flest plumpar.
Det finns säkert någon trångsynt person som anser att det betyder att jag förlorade, men jag tycker att den som bäst uppfyller spelets titel borde premieras.
Den lilla praktiska byrån från Gudrun har dessutom blivit precis hur bra som helst i hallen. Så bra att det finns en överhängande risk att hon kommer att säga:
”Vad var det jag sa?” Nu hittar du dina vantar!
Och det värsta är att hon verkar veta exakt hur jag fungerar
Detta får dock inte bli prejudicerande.
Dagen avslutades med en spökpromenad med flickorna. Fem whippets ute i mörkret, varav tre såg ut som vandrande färgexplosioner och en lyste neongult. Den femte hade valt kamouflage och var följaktligen den enda som förstått själva temat.
Eventuella spöken såg oss på långt håll och hann släcka, dra för gardinerna och låtsas att de inte var hemma.
Efter dagens kurs var jag åtminstone förberedd: skulle flickorna skälla på något övernaturligt tänkte jag minsann inte ropa in dem och dela ut godis.
Man vill ju inte stå där i november med fem hundar som beställer fram osaliga andar för att få en köttbulle.
Själv spanade jag mest efter ekorrar.
Spöken i all ära, men ekorrarna har redan lyckats skicka mig med ambulans till Södertälje sjukhus. Där ligger halloweenbranschen faktiskt i lä. 




