Publicerad den av

Eau de Fiskmås

27/10-26 Skrivet av Kristina Mattsson

När jag kom i tid till tandläkaren.

Idag hände något så osannolikt att jag fortfarande försöker bearbeta det.

Jag kom FEMTON MINUTER FÖR TIDIGT till tandläkaren.

Inte till parkeringen. Inte till fel mottagning. Till min egen tandläkare, på rätt dag.

Där satt jag i väntrummet och rullade tummarna tillsammans med andra människor som tydligen lever så här regelbundet. Jag studerade dem diskret. Ingen flåsade. Ingen letade efter mobilen samtidigt som de försökte få av sig jackan. Ingen inledde med: ”Ursäkta, men det blev lite…”

Så främmande. Så stillsamt. Nästan obehagligt.

Plötsligt förstod jag Gudrun, som i åratal försökt förklara fördelarna med att vara ute i god tid.

Det här får hon naturligtvis aldrig läsa. Då ska hon ha rätt om detta också.

Dagens agenda var annars fullt rimlig, om man är fyra personer med varsin fungerande hjärna: få fibern installerad efter gårdagens misslyckande, gå till tandläkaren, lämna in symaskinen och kontrollera receptet på blodtrycksmedicinen.

Fiberinstallatören anlände naturligtvis precis när jag behövde åka.

Han skulle komma tillbaka ”efter tandläkaren”.

Jag tolkade detta som efter mitt besök idag och skyndade hem.

Ett nybörjarmisstag.

”Efter tandläkaren” är uppenbarligen ingen tidpunkt. Det är en epok. Vi befinner oss nu efter tandläkaren och kommer, rent tekniskt, att fortsätta göra det ända fram till nästa tandläkarbesök.

Kanske är det då han kommer. Lagom till att jag behöver åka igen.

Under tiden tog Elin med Lux och flickorna på stadspromenad. Stor förtjusning! Nya dofter, nya intryck och för Liza: en exklusiv möjlighet att förstöra stämningen.

Hon hittade fågelbajs.

Och nöjde sig förstås inte med att läsa innehållsförteckningen. Hon skulle ha hela produkten på kroppen.

Liza kom tillbaka iförd Eau de Fiskmås, med tydliga inslag av trottoar och dåliga beslut.

Själv var hon mycket nöjd. Vi andra övervägde att låta henne åka som rekommenderat brev.

Väl hemma återstod medicinfrågan.

Hade jag förnyat receptet? Hade jag beställt medicinen? Hade jag bara tänkt att jag skulle göra det och sedan belönat mig själv för väl utfört arbete?

Fullständig minneslucka.

Min hjärna hade tydligen gått ut med hundarna utan att meddela resten av verksamheten.

Då plingade det i telefonen:

”Din leverans är packad.”

Underbart! Jag hade alltså gjort någonting. Handlingskraftig kvinna. Ordning och reda.

Nu återstod bara den lilla detaljen att ta reda på vad.

Jag gick in för att kontrollera beställningen, men där låg innehållet dolt i en receptpåse. Av sekretesskäl.

Jaha.

Här satt jag alltså och försökte få veta vad JAG hade beställt till MIG, men uppgifterna behövde tydligen skyddas från just MIG.

Jag uppskattar diskretionen. Ingen ska behöva få reda på vad jag har för mediciner.

Allra minst jag själv.

Så nu väntar jag på ett hemligt paket från apoteket och en fiberinstallatör som befinner sig någonstans i tidsrymden efter tandläkaren. Liza luktar fågeltoalett och symaskinen vill jag helst inte få några följdfrågor om.

Men jag kom i tid.

Femton minuter för tidigt.

Publicerad den av

Elefantmöss och vintertid

25/10-26 Skrivet av Kristina Mattsson

När vintertiden vägrade infinna sig! ⏰🐘🐭
Meide och Lux ligger och lyssnar på mitt beklagande, Lux ganska ointresserad, Meide lite mer undrande.
Det sägs att man får en extra timmes sömn när vi går över till vintertid. Jag skulle gärna vilja veta vart man vänder sig när den inte levereras.
Min natt ägnades nämligen åt misstänkt storviltsjakt i sovrumsväggen.
Stina hade häromkvällen berättat att hon hört möss i sina väggar.
”De kommer nu”, sa hon.
En kort mening som min hjärna tydligen uppfattade som en beställning.
Jag vaknade flera gånger av ett förfärligt oväsen. Det prasslade, slog och bankade. Vanliga möss kunde omöjligt åstadkomma detta. Här handlade det om elefantmöss. Fullvuxna. Förmodligen med bohag och gemensamt vårdnadsansvar.
Låg alldeles stilla och lyssnade medan hundarna sov vidare. Fem hundar i huset och vid misstänkt elefantinvasion är det ändå matten med en fungerande arm som ska ansvara för hemmets säkerhet.
Framåt morgonen gick det upp för mig att det stormade ute och att en silverduk slog mot väggen.
Vilken lättnad. Jag hade inte fått elefantmöss. Jag hade fått väder.
Ska ändå kolla med Gudrun. Hon vet med största sannolikhet både vad elefantmöss äter, hur de övervintrar och vad jag borde ha gjort redan i september. Annars tar hon reda på det och återkommer med en åtgärdsplan innan jag hunnit blinka.
Sedan skulle vi iväg på Serack’s valpkurs för senaste kullen. Då behöver man veta vad klockan är, vilket visade sig vara en betydligt större filosofisk fråga än väntat.
Telefonen hade gått över till vintertid. Några klockor höll envist fast vid sommaren. Jag gick runt i huset och befann mig omväxlande före och efter mig själv.
Men hur svårt kan det vara? tänkte jag.
Jag skulle bara ställa om min nya projektorväckarklocka. En modern apparat som kan projicera tiden i taket, vilket är praktiskt om man vill ligga ned och se exakt hur fel allt har blivit.
Jag tryckte på en knapp.
Musik.
Tryckte på en annan.
Annan musik.
Höll inne en knapp.
Nu blev det konsert.
Jag försökte backa ur, men råkade tydligen boka ett extranummer. Melodierna avlöste varandra i olika tonarter medan jag satt där med vänsterhanden och försökte avstyra en internationell musikfestival.
Klockan kunde uppenbarligen allt utom att tala om vad klockan var och vara tyst.
Hundarna började titta på mig. Den där blicken de har när de undrar om det finns någon annan i hushållet att vända sig till?
Till slut tog jag det enda rimliga beslutet: jag lade väckarklockan under bäddmadrassen.
Där låg den och spelade för resårbottnen medan jag samlade ihop hundarna och lämnade huset.
Vi åkte alltså på valpkurs medan min säng underhölls med levande musik. Jag hoppades att apparaten skulle ha spelat färdigt, laddat ur eller kommit till någon form av personlig insikt innan vi återvände.
Och när vi kom hem var det tyst.
Jag lyfte försiktigt på madrassen, ungefär som man kontrollerar en sövd grävling.
Inte ett pip.
Klockan hade behövt sängläge. Det kan jag respektera. Däremot hade den fortfarande inte fått rätt tid.
Så här hemma fortsätter sommartiden tills vidare, i väntan på ett ingripande från yttervärlden. Jag tänker höra med Elin om hon kan komma förbi och medla, vilket Linus gjorde på ett kick och nu råder vintertid även hos mig, nästa år ska jag börja med klockorna i god tid, gärna en vecka innan🤔.
Elefantmössen tar jag med Gudrun🐘🐭
Ingen fotobeskrivning tillgänglig.
Publicerad den av

Axelhistorien

24/10-26

Jag fick över 1 250 reaktioner på mina inlägg förra veckan! Tack alla för ert stöd! 🎉
Jag har upptäckt hur roligt det är att skriva. Jag fick inspiration av Marika Nordquist, som tyckte att jag skulle börja blogga, och jag tog henne på orden. Tydligen var det ett klokt beslut – eller åtminstone ett beslut som resulterade i många reaktioner.
Idag har vi varit på utställning! Trolla blev trea bland unghundarna och Rasmus fyra! 🏵️🐾 Stort tack till Lisa, som visade Trolla så fint! ❤️
Själv höll jag mig utanför ringen. Jag har redan fått min kritik av ortopeden, och den var varken positiv eller särskilt uppmuntrande. Något om dåligt sammanfogade delar. Inget hederspris.
Gudrun ansvarade för hemmalaget och Saffis ögondroppar. Hon hade dessutom engagerat Marianne, som passade två av flickorna. Tusen tack till er båda! ❤️ Förr tog jag bara på mig skorna och gick ut. Nu krävs bemanningsplan, medicinöverlämning och en Gudrun med rätt att kalla in förstärkning.
När vi kom hem möttes jag av alla era fina kommentarer. Jag blir så glad och varm av att ni vill följa mitt enkla vardagsliv med flickorna, vänsterhanden och den axel som numera mest finns med av historiska skäl.
Och angående flickornas skuld i axelhaveriet: den är fastställd.
Den 3 september skulle jag till tandläkaren klockan 07.50. Jag tog hastigt upp mobilen för att se vad klockan var.
Då kom en ekorre.
Flickorna ansåg att tandläkaren kunde vänta. Ekorren hade tydligen en betydligt mer akut lucka i sin kalender.
Samtliga inblandade hundar fattade ett enhälligt beslut om omedelbar avfärd. Jag deltog inte i beslutet men följde ändå med. Vågrätt.
Där låg jag sedan med en axel som lämnat sin befattning, medan flickorna sannolikt undrade varför matte lagt sig mitt i en pågående jakt.
Tandläkartiden byttes mot ambulans till Södertälje sjukhus och reparation under narkos. Så här i efterhand inser jag att det finns enklare sätt att avboka tandläkaren. Ett telefonsamtal, till exempel. Men jag tog hjälp av flickorna och en ekorre. Det blev onödigt grundligt.
Ekorren avvek. Inga försäkringsuppgifter. Ingen ursäkt. Inte ens en nöt.
Flickorna nekar till vårdslöshet och hävdar att jag borde ha hållit i mig bättre.
Sedan dess har vänsterhanden fått sköta hushållet. Den söker nu annat arbete och vill absolut inte ha mig som referens.
Så tusen tack för alla skratt, hjärtan och omtänksamma ord! ❤️ Ni gör den här eländiga axelhistorien betydligt roligare att leva i.
Flickorna hälsar också. De är väldigt nöjda med dagens placeringar, men anser fortfarande att deras främsta merit är att alltid hålla ihop som grupp, särskilt när matte behöver hjälp – även om deras gemensamma problemlösning ibland blir lite väl entusiastisk.
Och på tal om deras förmåga att fatta gemensamma beslut:
När jag drogs omkull av de fem flickorna och en tolv veckor gammal valp kunde jag inte hålla kvar dem, utan fick släppa taget. Alla sex drog iväg som om de hade ett mycket viktigt möte inbokat.
Till slut lyckades jag, i en mycket märklig kroppsställning och med en värdighet som sedan länge lämnat platsen, ta mig hem.
Där satt alla sex så fint vid grinden och tittade uppfordrande på mig.
”Dags att komma nu!?”
Nu ska vi vila. Jag på lämplig plats i sängen, enligt hundarna på en smal remsa.
Kan vara en bild av text
Kan vara en bild av hundIngen fotobeskrivning tillgänglig.Kan vara en bild av textKan vara en bild av text
Publicerad den av

Papperslös

23/10-26 Skrivet av Kristina Mattsson

Min första dag som papperslös
Det tog ungefär sex timmar att avveckla mitt privata riksarkiv. Nu har jag inte ens kvar tandläkartiden från 2019. Jag får helt enkelt leva med risken att de plötsligt ringer och undrar var jag håller hus.
Kyl och frys har återfått sina vita ytor. Tydligen var det vitvaror jag köpte en gång, inte två anslagstavlor med kylfunktion.
Här har annars viktiga handlingar fått mogna under magneter i många år. Vissa papper har suttit så länge att jag betraktat dem som en del av kökets bärande konstruktion.
Men nu är det gjort. Sorterat, rensat och ordnat.
Kvitton och garantier finns kvar till en del saker. Dock inte till allt. På vissa föremål får jag hädanefter åberopa min trovärdiga uppsyn och säga:
”Jag är nästan säker på att jag har köpt den.”
Bilens servicepapper ligger numera i en pärm i bilen. Det känns nästan obehagligt logiskt. När någon frågar efter dem kommer jag för första gången kunna hämta dem utan att först kontrollera kylskåpet, en kökslåda och en hög som jag absolut inte får röra eftersom jag vet precis vad som ligger där.
Efter sex timmars arbete väntade jag mig att känna hur en enorm tyngd lyfte från mina axlar.
Jag kände efter.
Nej.
Den ena axeln är fortfarande ett ortopediskt följetongsdrama och den andra verkar mest undra varför den fått hela tjänsten utan löneförhandling.
Mitt viktigaste telefonnummer numera går till ortopedmottagningen i Södertälje. Det har fått hedersplatsen. Förr hade jag nummer till människor jag längtade efter. Nu har jag nummer till människor som kan bedöma mina muskelfästen.
Saffi har fått höra om min bedrift ett antal gånger.
”Titta, Saffi! Ser du vad fint matte har gjort?”
Hon har gömt ansiktet i kudden!
Tio år tillsammans, och nu har hennes matte börjat skryta om att hon slängt en gammal tandläkartid. Det finns tydligen en gräns även för en Whippets villkorslösa kärlek.
Nästa gång Gudrun frågar var jag lagt uträkningen på min skuld till henne för senaste veterinärbesöket.
Då tänker jag svara ”i rätt pärm” och redan inlagt för Swish med sådan självklarhet att hon måste sätta sig och snabbt bli serverad en kopp kaffe, för att inte tro att hon drömmer.
Tills dess njuter jag av ordningen och de tomma ytorna.
Och försöker låta bli att sätta upp en lapp på kylskåpet där det står var jag lagt alla papper.
Publicerad den av

Bloggare innan jag hittat bloggen

22/10-26 Skrivet av Kristina Mattsson

Elin har ordnat en blogg åt mig! Nu återstår bara att ta reda på var den finns och hur jag kommer in.
Jag har alltså blivit bloggare innan jag hittat bloggen. Det känns som en fullt naturlig utveckling i mitt liv.
Men skriva tycker jag är kul och hundarna levererar material utan att jag ens behöver be om det.
Diplomerad chef – med mycket begränsat inflytande.
Mitt första inlägg handlar om igårkväll då jag överraskade mig själv så grundligt att jag nästan krävde legitimation.
Jag tog nämligen itu med TRE stora högar viktiga papper.
Frivilligt.
Jag övervägde att ringa Gudrun, men fortsatte innan tillståndet gick över.

Mitt vanliga arkivsystem bygger på ”lägg det där så länge”. Ett väl inarbetat system där nya viktiga papper skyddar gamla viktiga papper från insyn.
Nu påbörjades en arkeologisk utgrävning vid köksbordet.
Första stora fyndet var köpekontraktet på tomten. Skönt att få bekräftat att jag faktiskt äger marken. Hundarna har visserligen redan fördelat den mellan sig, men jag står tydligen fortfarande på handlingarna och för gräsklippningen.🤔
Sedan kom anställningsbevis och kursintyg fram. Bland annat livsmedelshygien. Jag har alltså skriftliga bevis på att jag borde veta vad som finns i burkarna längst in i kylskåpet.
Och så hittade jag mitt diplom som HUNDDAGISFÖRESTÅNDARE.
Där stod det svart på vitt: hundbeteende, stress hos hund och ledarskap av människor.
Jag läste. Tittade på hundarna. Läste igen.

Det är alltså jag som har gått utbildningen. Ändå är det Meide som bestämmer läggtiden, Saffi som godkänner promenadvägarna och Miss Li som lagt beslag på en stol vid köksbordet.
Miss Li satt för övrigt och lade pussel. Djupt koncentrerad, med nosen över bitarna och en uppsyn som antydde att hon äntligen fått något intellektuellt stimulerande att göra medan matte rotade bland gamla kuvert.
”Börja med kanterna, matte. Det skulle du ha gjort med pappershögarna också.”
Själv försökte jag samtidigt svara på kulturfrågorna i Kontrapunkt. På tv ville de veta vem som komponerat ett musikstycke. Jag ville veta varför jag sparat ett tomt kuvert.
Det stod ”VIKTIGT” på det.

Jag sparade det tills vidare. Man ska inte fatta förhastade beslut när man just börjat ett nytt liv.
Från sovrummet hördes Meide, som redan gått och lagt sig och nu efterlyste sängsällskap. Tonläget antydde att jag uteblivit från ett obligatoriskt möte.
Hon hade ordnat täcket, intagit bästa platsen och upptäckt att den personliga värmekällan satt i köket och läste om hundens grundläggande behov.
”Jag kan förklara dem härifrån, matte. Kom.”

Sedan återstod sista promenaden i lätt höstregn. Sådant väder som får mina flickor att stanna i dörröppningen och se på en som om man medvetet försöker förstöra deras liv.
Vi hoppades också att vargen inte skulle stå på grannens tomt igen. Saffi har nämligen en mycket bestämd uppfattning om sådana grannbesök.
Hon blir ett fyrbent parkeringslås.
Inga fler steg. Ingen fortsatt diskussion.
”Du har ett diplom. Jag har en nos. Vi går HEM.”

Kvar finns nu kylskåpets tusenbitars komihåglappar. Där sitter allt jag absolut inte får glömma, bakom andra saker jag absolut inte fick glömma.
Miss Li får kanske ta sig an det när hon är klar med sitt pussel.
Så välkomna till vår blogg! Här blir det hundliv, vardagsäventyr och rapporter från en matte som gör sitt bästa för att hålla ihop tillvaron medan flickorna ser till att hon inte får storhetsvansinne.
Diplomet tänker jag sätta upp på väggen.
Lite högt, så att det åtminstone är någon i det här huset som ser upp till mig.

Publicerad den av

Ärtsoppsräden

20/10-26 av Kristina Mattsson

Vid tiotiden gav vi oss ut för att vädra andningsorganen efter nattens ärtsoppskatastrof. Hundarna älskar långpromenader och jag behövde luft som ingen annan redan hade använt.
Saffi, 10 år och flockens självutnämnda ciceron, valde sjukilometersslingan. Hon har lång erfarenhet och tar inga synpunkter från personalen.
Efter en bit: avspärrat.
Samtliga stannade och tittade bestört på mig.
”Du som har tummar. Ordna detta.”
Trolla tröttnade snabbt på den kommunala handläggningstiden och gick resolut fram för att BΙTA av avspärrningen. Hon fick ett nej. Tydligen får man varken äta ärtsoppa ur skafferiet eller sköta skogens infrastruktur. Oklart vad en ung hund egentligen FÅR bidra med i det här hushållet.
Efter viss överläggning samlade vi mod och kröp under. Hundarna med elegans. Jag med en fungerande arm och ungefär samma smidighet som en trädgårdsstol som inte riktigt går att fälla ihop.
En stund senare mötte vi Friluftsfrämjandet i samlad trupp, som också hade passerat avspärrningen.
Vilken lättnad! Här hade jag gått och känt mig som en dålig förebild – och så visade det sig att vi var på organiserad nivå.

Trolla såg mycket nöjd ut. Hennes lösning hade dessutom lämnat fri passage åt alla efterföljande. Men sådant nytänkande uppskattades tydligen inte av hennes något fega matte.

19/10-26 av Kristina Mattsson

Uppföljning efter gårdagens ärtsoppsräd: Hundarna mår utmärkt. Matte har överlevt kemisk krigföring.
För varje gasmoln tryckte sig de små juvelerna ännu närmare, kärleksfulla och fullständigt obesvärade. Själv låg jag fastkilad i mitten av en 1,80-säng och såg livet passera revy.
Lyckades till slut ta mig upp för att vädra. Fönsterhandtaget kräver dubbelgrepp. Jag har EN fungerande hand. Vänstern försökte, men saknar tydligen både VVS-utbildning och behörighet för nödutrymning.
Bara att kapitulera och återvända till gaskammaren, där fem lyckliga whippetar glatt lyfte på täcket åt sin älskade matte.
Hädanefter är vegetarisk ärtsoppa BANNLYST i detta hem. Här finns redan tillräckligt med naturgas.
Det är ändå fint att vara flockens trygghet. Lite mindre fint att vara dess luftfilter.

18/10-26 av Kristina Mattsson

Jag gick här hemma och pysslade och tänkte att jag ändå har väldigt behagliga hundar. Så lugna. Så harmoniska. Inte ett ljud, inget tjat, alla sov som små oskyldiga juveler.
En mindre erfaren matte hade kanske blivit misstänksam. Jag blev stolt.
Tills jag upptäckte att de gemensamt hade tagit hand om 500 gram vegetarisk ärtsoppa.
Plötsligt fick friden en helt annan innebörd. Det var alltså inte resultatet av god uppfostran. Det var paltkoma efter en organiserad skafferiräd.
Nu ligger de utspridda i möblerna med slutna ögon och långa, avslappnade ben. Ingen har sett något. Ingen vet något. Ingen har ens hört talas om ärtsoppa.
Själv sitter jag och funderar på vad som händer om några timmar. Fem whippet med gemensam ärtsoppebudget. Det behövs ingen meteorolog för att ana att ett lågtryck håller på att byggas upp över Tveta.
Jag har en fungerande arm att vädra med och misstänker att det kan bli otillräckligt.
Det värsta är att de alltid vill ligga under samma filt som jag. Där väntas alltså kvällens första utsläpp ske, i en miljö där matte redan är ordentligt nedbäddad och har begränsad möjlighet att fly.
Små oskyldiga juveler, ja.
Man förstår plötsligt varför ädelstenar vanligtvis förvaras i ventilerade berg.
Publicerad den av

Välkommen till kennel Serack’s och katteriet Morfeu’s


Lavas valpar sover i trädgården

Hundar och katter har följt mig genom hela mitt liv. Jag är uppväxt med blodhundar och mina första egna hundar var också blodhundar. Efter det kom en lång period med papillon och min första egna kull var just papillon.  Sen 2016 kom Whippet in i mitt liv och här har jag fått två kullar. En efter fantastiska Lava och Munken, som fick 4 valpar och en kull efter Meide och Gogel som fick 7 valpar.