Skrivet av Kristina Mattsson 2/11-26
Allt ligger rätt – Gudrun har ändå tagit över
Tack Anne Kemhagen, för din support, följer ditt råd och fortsätter formulera mig!
Dagen började med att Trolla övervägde ett dopp i sjön. I november. Med täcke på och en matte som redan har ett pågående abonnemang hos ortopeden.
Ett väl inövat NEJ stoppade expeditionen, varefter jag visade henne skylten:
”Badning sker på egen risk.”
EGEN risk, Trolla. Inte mattes. Det står ingenstans att jag ska följa med ner i vattnet som någon sorts enarmad sjöräddning.
Trolla studerade skylten. Jag är osäker på om hon tog till sig budskapet eller bara letade efter kontaktuppgifter till styrelsen.
Sedan blev det min tur att ägna mig åt dagens aktivitet: akuten på Södertälje sjukhus.
Axeln hade blivit mer smärtsam, svullen, varm och röd. Den hade alltså börjat uttrycka sitt missnöje genom samtliga tillgängliga kanaler. Själv hade jag föredragit ett vanligt mejl.
Efter undersökning och röntgen återstod den stora väntrumsfinalen. Jag tittade på mina medpatienter. De tittade med tomma blickar framför sig. Samtliga verkade vara före mig.
Man hinner utveckla starka relationer i ett väntrum utan att någonsin prata med varandra. Till slut känner man nästan ansvar för någons jacka.
Så kom beskedet:
Allt ligger rätt i axeln. De ökade smärtorna beror på inflammation.
PUH!
Jag blev så lättad att jag nästan ville göra en segergest, men det är ju precis sådant som gör att man aldrig kommer ur den här följetongen.
Någon sjukskrivning kunde akuten däremot inte ordna, det var vårdcentralens uppgift. Jag börjar misstänka att jag håller på att genomföra ett stort studiebesök i svensk sjukvård. Nästa station: apoteket. Därefter vidare i systemet tills någon delar ut diplom.
Gudrun tog emot diagnosen med det lugn som bara infinner sig hos en människa som får ytterligare ett tillfälle att ha rätt.
Hennes bedömning var tydlig: ogenomtänkta infall leder till överansträngning, som leder till inflammation.
Jag kallar det livslust. Gudrun verkar luta åt bristande arbetsledning.
Därför har hon nu utsett sig själv till min personliga rådgivare. Ännu mer än tidigare.
Jag visste faktiskt inte att det fanns fler nivåer.
Tydligen hade jag hittills bara haft gratisversionen av Gudrun. Nu har jag uppgraderats till Gudrun Premium, med löpande tillsyn och synpunkter redan innan jag hunnit formulera min idé.
Jag ser framför mig hur framtida infall måste lämnas in skriftligt:
”Ansökan om att bara fixa en liten grej.”
Avslås.
”Men jag ska bara…”
Avslås med hänvisning till tidigare erfarenheter.
Som en del av maktövertagandet levererade hon också de fina glöggmuggarna från loppis. De passar alldeles utmärkt till mitt porslin och ser förvånansvärt oskyldiga ut för att ingå i ett så omfattande omsorgsprogram.
Två muggar. En till mig och en till min tillsynsmyndighet.
Gudrun har dessutom hämtat Meide för rehabilitering av hennes corn i vänster framtass, tå två. Meide och jag har alltså båda hamnat under Gudruns överinseende.
Skillnaden är att Meide har problem med en trampdyna. Jag har, enligt Gudrun, problem med att förstå ordet vila.
Meide får tassvård. Jag får konsekvensanalys.
Och bakom alla förmaningar finns förstås det där stora hjärtat av guld. Gudrun hittar muggar som passar, tar hand om hundtassar och försöker hålla sin kennelkollega i någorlunda brukbart skick. Det senare verkar vara hennes mest krävande projekt.
Nu återstår att sätta sig ner och beundra muggarna.
Jag funderar på att flytta dem lite närmare.
Ska bara invänta godkännande från Gudrun.
Allt ligger iallafall rätt!! Vilket känns bra mitt i inflammationen



