Publicerad den

Röda tråden borta

Skrivet av Kristina Mattsson 4/11-26

Två ungdomsvänner och inte en tråd i sikte 🧶😂
Igår kom min ungdomskompis Siv och bjöd mig på lunch. Vi har inte träffats på länge, så det fanns en hel del att prata ikapp.
Det hade varit praktiskt med en dagordning.
Det hade också varit fullständigt meningslöst.
Det visade sig nämligen att vi, på varsitt håll och utan någon som helst samordning, har utvecklat en enastående förmåga att tappa tråden. Inte lite sådär charmigt tillfälligt. Vi arbetar på en nivå där ingen av oss ens kan upptäcka vilken tråd den andra försökte hålla i.
– Vad var det nu jag skulle berätta?
– Ingen aning, men det påminner mig om en annan sak!
Och så var vi iväg igen.
Efter en stund insåg vi att detta faktiskt var själva poängen. Om man håller fast vid en enda tråd riskerar man ju att missa alla andra. Vi hann därför avhandla ungefär fjorton ämnen samtidigt, utan att avsluta ett enda. Mycket effektivt. Lite som att öppna alla lådor i en byrå och sedan gå ut i köket för att berätta om någon man träffade 1987.
Vi undersökte också om kroppsställningen kunde påverka samtalsförmågan.
Vid köksbordet: tråden borta.
Under lunchen: fortsatt spårlöst försvunnen.
Med chiapudding: ingen förbättring, men betydligt trevligare.
Vilande på sängen: samma höga kompetens.
Vi var alltså lika skickliga i samtliga lägen. Det känns ändå tryggt med en förmåga som är så stabil.
Hundarna försökte under tiden få oss att ägna oss åt något mer relevant. Exempelvis hundarna.
En nos här. En menande blick där. Närkontakt.
Flickorna, som annars kan få mig att avbryta det mesta, fick nu uppleva hur det är att försöka boka ett möte med två kvinnor som redan befinner sig i fyra olika årtionden.
– Ursäkta, matte. Du är här rent fysiskt, men vi undrar om någon ansvarig är i tjänst?
Jag försökte berätta vad som hänt under åren. Det blev en ganska fri tidslinje. Först något från nyligen, sedan ett raskt besök i ungdomen, tillbaka till förra veckan och därefter en person vars namn ingen av oss kom ihåg, men båda absolut visste vem det var.
Tror vi.
Och vi skrattade. Sådär som man kan göra med någon som känt en länge. Man behöver inte börja från början eller förklara hela sig själv.
Vilket var tur, eftersom ingen av oss ändå hade lyckats hålla sig till början.
Nu har vi bestämt att träffas en gång i månaden och vidareutveckla denna kompetens. Regelbunden träning är ju viktigt om man vill nå riktigt långt.
Till nästa gång ska vi försöka komma ihåg vad vi inte hann prata färdigt om.
Fast vi har inga större förhoppningar.
Siv och jag har återknutit vänskapen. Trådarna får klara sig själva. ❤️😂

Kan vara en bild av text