Publicerad den

Hemlevererad aktivering

9/11-26

Konsten att sätta ner foten – utan att trampa på en mus 🐭
Första dagen utan konstant tandvärk. Jag vågar knappt säga det högt, ifall någon tand hör och känner sig bortglömd.
”Ja visst gör det ont när knoppar brister”, skrev Karin Boye. Jag vill bara komplettera med att det också gör ont att angöra bryggor. Särskilt i underkäken. Jag som alltid velat bygga broar mellan människor hade kanske kunnat nöja mig med det.
I helgen avslutade vi valpkursen hos Kicki. Ett jättefint avslut på en kurs där hundarna fått träna och jag fått veta vad jag egentligen har tränat dem på. Det har inte alltid varit samma sak.
Kickis ögon är specialutrustade. Mina är bara utrustade.
Jag ser två gulliga hundar som står med huvudena på varandra och tänker:
”Åh, vilken fin gemenskap.”
Kicki ser samma hundar och upptäcker ett helt pågående sammanträde om makt, utrymme och vem som egentligen bestämmer.
Själv har jag knappt uppfattat att mötet börjat.
Hugin, Trolla och Miss Li har nu avslutat kursen med nya kunskaper. Matte har avslutat med en längre lista över sina utvecklingsområden. Vi tackade Kicki med ett kort och en flaska Valhalla mjöd. Med tanke på kullens nordiska namn kändes det passande. Dessutom kan den som tålmodigt har försökt utbilda både whippets och deras personal behöva något stärkande.
Här hemma är det fjortonde tusenbitarspusslet färdigt och det femtonde halvklart. Jag har alltså lyckats få ordning på fjorton tusen små delar medan jag själv fortfarande är lite svår att få ihop. Någon kantbit saknas, och locket med förebilden verkar ha kommit bort.
Axeln tycks i alla fall sakta återhämta sig från inflammationen. Jag börjar så smått kunna träna igen. Försiktigt. Ett ord som jag känner till, även om Gudrun ibland ifrågasätter om jag förstått den praktiska tillämpningen.
I morse hade Trolla och Miss Li däremot inga planer på försiktighet.
Jag vaknade av musjakt i sovrummet.
En liten mus hade tydligen bokat boende utan att gå via mig. Flickorna upptäckte gästen och drog omedelbart i gång ett omfattande vräkningsförsök. Musen tog skydd bakom garderoben, varefter verksamheten övergick till ståndskall mot linneskåpet.
Det är ändå fascinerande. På valpkursen kan ”sitt” kräva både eftertanke och förhandling. Men ”belägra sovrumsmöbel” behärskas helt utan instruktion.
Till slut gav flickorna upp, mycket nöjda med morgonens underhållning.
En HUSMUS! Hemlevererad aktivering! Inomhusjakt! Vilken service matte ordnar!
Matte delade inte entusiasmen. Jag vill gärna ha ett levande hem, men det finns gränser för hur bokstavligt det behöver bli. Särskilt i sovrummet.
Mitt i allt detta har Gudrun nu meddelat att jag behöver ta tag i mitt liv. Sätta ner foten. Kämpa. Bygga upp mig själv och bli dam på täppan.
Med hennes stöd, naturligtvis.
Gudrun har alltså utökat sitt uppdrag från personlig rådgivare till ansvarig för hela återuppbyggnaden. Jag ser framför mig hur hon kommer med handlingsplan, tidsram och en liten lämplig möbel från loppis.
Jag uppskattar stödet. Det känns tryggt att någon tror på min förmåga att ta kommandot, även om jag för närvarande har svårt att bestämma över en mus bakom garderoben.
Men vi börjar där vi står.
Tänderna är tystare. Axeln lugnare. Pusslet växer. Hundarna är kursutbildade och Gudrun har planen klar.
Nu ska jag bara sätta ner foten.
Först vill jag veta var musen är.
Men man får glädjas åt framstegen: jag har fortfarande en mus i sovrummet, en axel med synpunkter och Gudrun som arbetsledare.
Men åtminstone inte konstant tandvärk.
Ingen fotobeskrivning tillgänglig.
Kan vara en bild av dryck och text
Kan vara en bild av text