Skrivet av Kristina Mattsson 12/11-26
Idag började jag ta tag i mitt liv. Jag tycker det känns bra att rivstarta innan jag fyller 67. Man vill ju inte vara ute i sista minuten.
Jag berättade om detta för Liza, som tittade misstroget på mig från sin bädd. Jag förklarade att matte nu skulle bli en mer strukturerad människa, fatta genomtänkta beslut och skapa ordning i tillvaron.
Ju mer jag förklarade, desto tröttare blev hon.
Till slut somnade hon.
Det är svårt att utvecklas när ens närmaste omgivning redan har hört allt.
Gudrun har föreslagit att jag ska dubbelkolla mina beslut med henne, för att vara säker på att de är mina. Jag är inte helt klar över hur det ska gå till, men jag utgår från att hon berättar vad jag har bestämt när vi kommer så långt.
Först måste vi nämligen upprätta kontakt.
Jag ringer. Gudrun svarar.
– Ett, två, tre. Ett, två, tre.
Sedan fortsätter jag tills hon har ställt in hörapparaterna. Till att börja med hör hon nämligen bara sin egen röst. Det verkar fungera utmärkt för henne, men begränsar mina möjligheter att delta.
– Ett, två, tre. Ett, två, tre.
Det känns tryggt att mitt nya liv inleds med ett ljudtest.
Mitt första beslut blev att tacka ja till prydnadskuddarna som Gudrun hittat åt mig. Hon har redan tvättat och gjort i ordning dem i tvättstugan, så det kändes som ett självständigt beslut med ovanligt god framförhållning från hennes sida.
Även bredbandet har gjort framsteg. Fibern som skulle ha installerats i onsdags förra veckan har hittills mest erbjudit möjligheten att begrunda hur livet var före internet.
Igår ringde jag flera gånger. De skickade nya signaler och jag drog ur kontakt ett, sedan kontakt två, och satte tillbaka dem i motsatt ordning.
Koppla upp.
Ingen uppkoppling.
Nya signaler. Nya kontakter. Samma människa på golvet.
Idag fungerar det.
Om det beror på signalerna, kontakterna eller att bredbandet har sovit på saken vet jag inte. Liza verkar ju också föredra den metoden.
Sedan tog jag tag i sängkappan och tvättade den. Jag har också ordnat med nytt körkort eftersom jag har förlagt det gamla. Om en vecka slipper jag släpa runt på passet för att kunna styrka att jag är jag.
Det borde annars Gudrun kunna intyga. Hon håller ju på att godkänna besluten.
Jag har dessutom varit hos Stina och lånat en klänning inför fredagen, när jag ska gå ut med Ann. Redan nu! Flera dagar i förväg!
Det innebär att jag på fredag kan stå panikslagen och leta efter något annat än en klänning. Skor, till exempel. Man får fördela arbetsuppgifterna.
Kaffebryggaren är laddad inför imorgon. Jag behöver bara trycka på knappen. Morgondagens jag kommer att bli mycket imponerad av dagens jag, förutsatt att hon hittar knappen.
Och sedan hände något som nästan borde dokumenteras:
Jag använde saxen.
Och hängde tillbaka den.
På sin plats.
Jag förstår om ni behöver läsa det en gång till. Det behövde jag också.
Som avslutning tog jag in Ingo-kortet från bilen så att det inte ska komma i orätta händer. Nu återstår bara att komma ihåg vilka av mina egna händer jag lade det i.
Det här måste jag berätta för Gudrun. Hon kommer att bli riktigt imponerad. Sängkappan, körkortet, klänningen, kaffet, saxen och kortet. Vilken rivstart!
Idag började jag ta tag i mitt liv.
Liza sov sig igenom förändringen.
Gudrun ska få hela rapporten.
– Ett, två, tre. Ett, två, tre …


