År: 2026

Publicerad den av

Papperslös

23/10-26 Skrivet av Kristina Mattsson

Min första dag som papperslös
Det tog ungefär sex timmar att avveckla mitt privata riksarkiv. Nu har jag inte ens kvar tandläkartiden från 2019. Jag får helt enkelt leva med risken att de plötsligt ringer och undrar var jag håller hus.
Kyl och frys har återfått sina vita ytor. Tydligen var det vitvaror jag köpte en gång, inte två anslagstavlor med kylfunktion.
Här har annars viktiga handlingar fått mogna under magneter i många år. Vissa papper har suttit så länge att jag betraktat dem som en del av kökets bärande konstruktion.
Men nu är det gjort. Sorterat, rensat och ordnat.
Kvitton och garantier finns kvar till en del saker. Dock inte till allt. På vissa föremål får jag hädanefter åberopa min trovärdiga uppsyn och säga:
”Jag är nästan säker på att jag har köpt den.”
Bilens servicepapper ligger numera i en pärm i bilen. Det känns nästan obehagligt logiskt. När någon frågar efter dem kommer jag för första gången kunna hämta dem utan att först kontrollera kylskåpet, en kökslåda och en hög som jag absolut inte får röra eftersom jag vet precis vad som ligger där.
Efter sex timmars arbete väntade jag mig att känna hur en enorm tyngd lyfte från mina axlar.
Jag kände efter.
Nej.
Den ena axeln är fortfarande ett ortopediskt följetongsdrama och den andra verkar mest undra varför den fått hela tjänsten utan löneförhandling.
Mitt viktigaste telefonnummer numera går till ortopedmottagningen i Södertälje. Det har fått hedersplatsen. Förr hade jag nummer till människor jag längtade efter. Nu har jag nummer till människor som kan bedöma mina muskelfästen.
Saffi har fått höra om min bedrift ett antal gånger.
”Titta, Saffi! Ser du vad fint matte har gjort?”
Hon har gömt ansiktet i kudden!
Tio år tillsammans, och nu har hennes matte börjat skryta om att hon slängt en gammal tandläkartid. Det finns tydligen en gräns även för en Whippets villkorslösa kärlek.
Nästa gång Gudrun frågar var jag lagt uträkningen på min skuld till henne för senaste veterinärbesöket.
Då tänker jag svara ”i rätt pärm” och redan inlagt för Swish med sådan självklarhet att hon måste sätta sig och snabbt bli serverad en kopp kaffe, för att inte tro att hon drömmer.
Tills dess njuter jag av ordningen och de tomma ytorna.
Och försöker låta bli att sätta upp en lapp på kylskåpet där det står var jag lagt alla papper.
Publicerad den av

Bloggare innan jag hittat bloggen

22/10-26 Skrivet av Kristina Mattsson

Elin har ordnat en blogg åt mig! Nu återstår bara att ta reda på var den finns och hur jag kommer in.
Jag har alltså blivit bloggare innan jag hittat bloggen. Det känns som en fullt naturlig utveckling i mitt liv.
Men skriva tycker jag är kul och hundarna levererar material utan att jag ens behöver be om det.
Diplomerad chef – med mycket begränsat inflytande.
Mitt första inlägg handlar om igårkväll då jag överraskade mig själv så grundligt att jag nästan krävde legitimation.
Jag tog nämligen itu med TRE stora högar viktiga papper.
Frivilligt.
Jag övervägde att ringa Gudrun, men fortsatte innan tillståndet gick över.

Mitt vanliga arkivsystem bygger på ”lägg det där så länge”. Ett väl inarbetat system där nya viktiga papper skyddar gamla viktiga papper från insyn.
Nu påbörjades en arkeologisk utgrävning vid köksbordet.
Första stora fyndet var köpekontraktet på tomten. Skönt att få bekräftat att jag faktiskt äger marken. Hundarna har visserligen redan fördelat den mellan sig, men jag står tydligen fortfarande på handlingarna och för gräsklippningen.🤔
Sedan kom anställningsbevis och kursintyg fram. Bland annat livsmedelshygien. Jag har alltså skriftliga bevis på att jag borde veta vad som finns i burkarna längst in i kylskåpet.
Och så hittade jag mitt diplom som HUNDDAGISFÖRESTÅNDARE.
Där stod det svart på vitt: hundbeteende, stress hos hund och ledarskap av människor.
Jag läste. Tittade på hundarna. Läste igen.

Det är alltså jag som har gått utbildningen. Ändå är det Meide som bestämmer läggtiden, Saffi som godkänner promenadvägarna och Miss Li som lagt beslag på en stol vid köksbordet.
Miss Li satt för övrigt och lade pussel. Djupt koncentrerad, med nosen över bitarna och en uppsyn som antydde att hon äntligen fått något intellektuellt stimulerande att göra medan matte rotade bland gamla kuvert.
”Börja med kanterna, matte. Det skulle du ha gjort med pappershögarna också.”
Själv försökte jag samtidigt svara på kulturfrågorna i Kontrapunkt. På tv ville de veta vem som komponerat ett musikstycke. Jag ville veta varför jag sparat ett tomt kuvert.
Det stod ”VIKTIGT” på det.

Jag sparade det tills vidare. Man ska inte fatta förhastade beslut när man just börjat ett nytt liv.
Från sovrummet hördes Meide, som redan gått och lagt sig och nu efterlyste sängsällskap. Tonläget antydde att jag uteblivit från ett obligatoriskt möte.
Hon hade ordnat täcket, intagit bästa platsen och upptäckt att den personliga värmekällan satt i köket och läste om hundens grundläggande behov.
”Jag kan förklara dem härifrån, matte. Kom.”

Sedan återstod sista promenaden i lätt höstregn. Sådant väder som får mina flickor att stanna i dörröppningen och se på en som om man medvetet försöker förstöra deras liv.
Vi hoppades också att vargen inte skulle stå på grannens tomt igen. Saffi har nämligen en mycket bestämd uppfattning om sådana grannbesök.
Hon blir ett fyrbent parkeringslås.
Inga fler steg. Ingen fortsatt diskussion.
”Du har ett diplom. Jag har en nos. Vi går HEM.”

Kvar finns nu kylskåpets tusenbitars komihåglappar. Där sitter allt jag absolut inte får glömma, bakom andra saker jag absolut inte fick glömma.
Miss Li får kanske ta sig an det när hon är klar med sitt pussel.
Så välkomna till vår blogg! Här blir det hundliv, vardagsäventyr och rapporter från en matte som gör sitt bästa för att hålla ihop tillvaron medan flickorna ser till att hon inte får storhetsvansinne.
Diplomet tänker jag sätta upp på väggen.
Lite högt, så att det åtminstone är någon i det här huset som ser upp till mig.

Publicerad den av

Ärtsoppsräden

20/10-26 av Kristina Mattsson

Vid tiotiden gav vi oss ut för att vädra andningsorganen efter nattens ärtsoppskatastrof. Hundarna älskar långpromenader och jag behövde luft som ingen annan redan hade använt.
Saffi, 10 år och flockens självutnämnda ciceron, valde sjukilometersslingan. Hon har lång erfarenhet och tar inga synpunkter från personalen.
Efter en bit: avspärrat.
Samtliga stannade och tittade bestört på mig.
”Du som har tummar. Ordna detta.”
Trolla tröttnade snabbt på den kommunala handläggningstiden och gick resolut fram för att BΙTA av avspärrningen. Hon fick ett nej. Tydligen får man varken äta ärtsoppa ur skafferiet eller sköta skogens infrastruktur. Oklart vad en ung hund egentligen FÅR bidra med i det här hushållet.
Efter viss överläggning samlade vi mod och kröp under. Hundarna med elegans. Jag med en fungerande arm och ungefär samma smidighet som en trädgårdsstol som inte riktigt går att fälla ihop.
En stund senare mötte vi Friluftsfrämjandet i samlad trupp, som också hade passerat avspärrningen.
Vilken lättnad! Här hade jag gått och känt mig som en dålig förebild – och så visade det sig att vi var på organiserad nivå.

Trolla såg mycket nöjd ut. Hennes lösning hade dessutom lämnat fri passage åt alla efterföljande. Men sådant nytänkande uppskattades tydligen inte av hennes något fega matte.

19/10-26 av Kristina Mattsson

Uppföljning efter gårdagens ärtsoppsräd: Hundarna mår utmärkt. Matte har överlevt kemisk krigföring.
För varje gasmoln tryckte sig de små juvelerna ännu närmare, kärleksfulla och fullständigt obesvärade. Själv låg jag fastkilad i mitten av en 1,80-säng och såg livet passera revy.
Lyckades till slut ta mig upp för att vädra. Fönsterhandtaget kräver dubbelgrepp. Jag har EN fungerande hand. Vänstern försökte, men saknar tydligen både VVS-utbildning och behörighet för nödutrymning.
Bara att kapitulera och återvända till gaskammaren, där fem lyckliga whippetar glatt lyfte på täcket åt sin älskade matte.
Hädanefter är vegetarisk ärtsoppa BANNLYST i detta hem. Här finns redan tillräckligt med naturgas.
Det är ändå fint att vara flockens trygghet. Lite mindre fint att vara dess luftfilter.

18/10-26 av Kristina Mattsson

Jag gick här hemma och pysslade och tänkte att jag ändå har väldigt behagliga hundar. Så lugna. Så harmoniska. Inte ett ljud, inget tjat, alla sov som små oskyldiga juveler.
En mindre erfaren matte hade kanske blivit misstänksam. Jag blev stolt.
Tills jag upptäckte att de gemensamt hade tagit hand om 500 gram vegetarisk ärtsoppa.
Plötsligt fick friden en helt annan innebörd. Det var alltså inte resultatet av god uppfostran. Det var paltkoma efter en organiserad skafferiräd.
Nu ligger de utspridda i möblerna med slutna ögon och långa, avslappnade ben. Ingen har sett något. Ingen vet något. Ingen har ens hört talas om ärtsoppa.
Själv sitter jag och funderar på vad som händer om några timmar. Fem whippet med gemensam ärtsoppebudget. Det behövs ingen meteorolog för att ana att ett lågtryck håller på att byggas upp över Tveta.
Jag har en fungerande arm att vädra med och misstänker att det kan bli otillräckligt.
Det värsta är att de alltid vill ligga under samma filt som jag. Där väntas alltså kvällens första utsläpp ske, i en miljö där matte redan är ordentligt nedbäddad och har begränsad möjlighet att fly.
Små oskyldiga juveler, ja.
Man förstår plötsligt varför ädelstenar vanligtvis förvaras i ventilerade berg.