22/10-26 Skrivet av Kristina Mattsson
Elin har ordnat en blogg åt mig! Nu återstår bara att ta reda på var den finns och hur jag kommer in.
Jag har alltså blivit bloggare innan jag hittat bloggen. Det känns som en fullt naturlig utveckling i mitt liv.
Men skriva tycker jag är kul och hundarna levererar material utan att jag ens behöver be om det.
Diplomerad chef – med mycket begränsat inflytande.
Mitt första inlägg handlar om igårkväll då jag överraskade mig själv så grundligt att jag nästan krävde legitimation.
Jag tog nämligen itu med TRE stora högar viktiga papper.
Frivilligt.
Jag övervägde att ringa Gudrun, men fortsatte innan tillståndet gick över.
Mitt vanliga arkivsystem bygger på ”lägg det där så länge”. Ett väl inarbetat system där nya viktiga papper skyddar gamla viktiga papper från insyn.
Nu påbörjades en arkeologisk utgrävning vid köksbordet.
Första stora fyndet var köpekontraktet på tomten. Skönt att få bekräftat att jag faktiskt äger marken. Hundarna har visserligen redan fördelat den mellan sig, men jag står tydligen fortfarande på handlingarna och för gräsklippningen.🤔
Sedan kom anställningsbevis och kursintyg fram. Bland annat livsmedelshygien. Jag har alltså skriftliga bevis på att jag borde veta vad som finns i burkarna längst in i kylskåpet.
Och så hittade jag mitt diplom som HUNDDAGISFÖRESTÅNDARE.
Där stod det svart på vitt: hundbeteende, stress hos hund och ledarskap av människor.
Jag läste. Tittade på hundarna. Läste igen.
Det är alltså jag som har gått utbildningen. Ändå är det Meide som bestämmer läggtiden, Saffi som godkänner promenadvägarna och Miss Li som lagt beslag på en stol vid köksbordet.
Miss Li satt för övrigt och lade pussel. Djupt koncentrerad, med nosen över bitarna och en uppsyn som antydde att hon äntligen fått något intellektuellt stimulerande att göra medan matte rotade bland gamla kuvert.
”Börja med kanterna, matte. Det skulle du ha gjort med pappershögarna också.”
Själv försökte jag samtidigt svara på kulturfrågorna i Kontrapunkt. På tv ville de veta vem som komponerat ett musikstycke. Jag ville veta varför jag sparat ett tomt kuvert.
Det stod ”VIKTIGT” på det.
Jag sparade det tills vidare. Man ska inte fatta förhastade beslut när man just börjat ett nytt liv.
Från sovrummet hördes Meide, som redan gått och lagt sig och nu efterlyste sängsällskap. Tonläget antydde att jag uteblivit från ett obligatoriskt möte.
Hon hade ordnat täcket, intagit bästa platsen och upptäckt att den personliga värmekällan satt i köket och läste om hundens grundläggande behov.
”Jag kan förklara dem härifrån, matte. Kom.”
Sedan återstod sista promenaden i lätt höstregn. Sådant väder som får mina flickor att stanna i dörröppningen och se på en som om man medvetet försöker förstöra deras liv.
Vi hoppades också att vargen inte skulle stå på grannens tomt igen. Saffi har nämligen en mycket bestämd uppfattning om sådana grannbesök.
Hon blir ett fyrbent parkeringslås.
Inga fler steg. Ingen fortsatt diskussion.
”Du har ett diplom. Jag har en nos. Vi går HEM.”
Kvar finns nu kylskåpets tusenbitars komihåglappar. Där sitter allt jag absolut inte får glömma, bakom andra saker jag absolut inte fick glömma.
Miss Li får kanske ta sig an det när hon är klar med sitt pussel.
Så välkomna till vår blogg! Här blir det hundliv, vardagsäventyr och rapporter från en matte som gör sitt bästa för att hålla ihop tillvaron medan flickorna ser till att hon inte får storhetsvansinne.
Diplomet tänker jag sätta upp på väggen.
Lite högt, så att det åtminstone är någon i det här huset som ser upp till mig.
