Papperslös

Det tog ungefär sex timmar att avveckla mitt privata riksarkiv. Nu har jag inte ens kvar tandläkartiden från 2019. Jag får helt enkelt leva med risken att de plötsligt ringer och undrar var jag håller hus.

Kyl och frys har återfått sina vita ytor. Tydligen var det vitvaror jag köpte en gång, inte två anslagstavlor med kylfunktion.

Här har annars viktiga handlingar fått mogna under magneter i många år. Vissa papper har suttit så länge att jag betraktat dem som en del av kökets bärande konstruktion.

Men nu är det gjort. Sorterat, rensat och ordnat.

Kvitton och garantier finns kvar till en del saker. Dock inte till allt. På vissa föremål får jag hädanefter åberopa min trovärdiga uppsyn och säga:

”Jag är nästan säker på att jag har köpt den.”

Bilens servicepapper ligger numera i en pärm i bilen. Det känns nästan obehagligt logiskt. När någon frågar efter dem kommer jag för första gången kunna hämta dem utan att först kontrollera kylskåpet, en kökslåda och en hög som jag absolut inte får röra eftersom jag vet precis vad som ligger där.

Efter sex timmars arbete väntade jag mig att känna hur en enorm tyngd lyfte från mina axlar.

Jag kände efter.

Nej.

Den ena axeln är fortfarande ett ortopediskt följetongsdrama och den andra verkar mest undra varför den fått hela tjänsten utan löneförhandling.

Mitt viktigaste telefonnummer numera går till ortopedmottagningen i Södertälje. Det har fått hedersplatsen. Förr hade jag nummer till människor jag längtade efter. Nu har jag nummer till människor som kan bedöma mina muskelfästen.

Saffi har fått höra om min bedrift ett antal gånger.

”Titta, Saffi! Ser du vad fint matte har gjort?”

Hon har gömt ansiktet i kudden!

Tio år tillsammans, och nu har hennes matte börjat skryta om att hon slängt en gammal tandläkartid. Det finns tydligen en gräns även för en Whippets villkorslösa kärlek.

Nästa gång Gudrun frågar var jag lagt uträkningen på min skuld till henne för senaste veterinärbesöket.

Då tänker jag svara ”i rätt pärm” och redan inlagt för Swish med sådan självklarhet att hon måste sätta sig och snabbt bli serverad en kopp kaffe, för att inte tro att hon drömmer.

Tills dess njuter jag av ordningen och de tomma ytorna.

Och försöker låta bli att sätta upp en lapp på kylskåpet där det står var jag lagt alla papper.