Axelhistorien

Jag har upptäckt hur roligt det är att skriva. Jag fick inspiration av Marika Nordquist, som tyckte att jag skulle börja blogga, och jag tog henne på orden. Tydligen var det ett klokt beslut – eller åtminstone ett beslut som resulterade i många reaktioner.

Idag har vi varit på utställning! Trolla blev trea bland unghundarna och Rasmus fyra! Stort tack till Lisa, som visade Trolla så fint!

Själv höll jag mig utanför ringen. Jag har redan fått min kritik av ortopeden, och den var varken positiv eller särskilt uppmuntrande. Något om dåligt sammanfogade delar. Inget hederspris.

Gudrun ansvarade för hemmalaget och Saffis ögondroppar. Hon hade dessutom engagerat Marianne, som passade två av flickorna. Tusen tack till er båda! Förr tog jag bara på mig skorna och gick ut. Nu krävs bemanningsplan, medicinöverlämning och en Gudrun med rätt att kalla in förstärkning.

När vi kom hem möttes jag av alla era fina kommentarer. Jag blir så glad och varm av att ni vill följa mitt enkla vardagsliv med flickorna, vänsterhanden och den axel som numera mest finns med av historiska skäl.

Och angående flickornas skuld i axelhaveriet: den är fastställd.

Den 3 september skulle jag till tandläkaren klockan 07.50. Jag tog hastigt upp mobilen för att se vad klockan var.

Då kom en ekorre.

Flickorna ansåg att tandläkaren kunde vänta. Ekorren hade tydligen en betydligt mer akut lucka i sin kalender.

Samtliga inblandade hundar fattade ett enhälligt beslut om omedelbar avfärd. Jag deltog inte i beslutet men följde ändå med. Vågrätt.

Där låg jag sedan med en axel som lämnat sin befattning, medan flickorna sannolikt undrade varför matte lagt sig mitt i en pågående jakt.

Tandläkartiden byttes mot ambulans till Södertälje sjukhus och reparation under narkos. Så här i efterhand inser jag att det finns enklare sätt att avboka tandläkaren. Ett telefonsamtal, till exempel. Men jag tog hjälp av flickorna och en ekorre. Det blev onödigt grundligt.

Ekorren avvek. Inga försäkringsuppgifter. Ingen ursäkt. Inte ens en nöt.

Flickorna nekar till vårdslöshet och hävdar att jag borde ha hållit i mig bättre.

Sedan dess har vänsterhanden fått sköta hushållet. Den söker nu annat arbete och vill absolut inte ha mig som referens.

Så tusen tack för alla skratt, hjärtan och omtänksamma ord! Ni gör den här eländiga axelhistorien betydligt roligare att leva i.

Flickorna hälsar också. De är väldigt nöjda med dagens placeringar, men anser fortfarande att deras främsta merit är att alltid hålla ihop som grupp, särskilt när matte behöver hjälp – även om deras gemensamma problemlösning ibland blir lite väl entusiastisk.

Och på tal om deras förmåga att fatta gemensamma beslut:

När jag drogs omkull av de fem flickorna och en tolv veckor gammal valp kunde jag inte hålla kvar dem, utan fick släppa taget. Alla sex drog iväg som om de hade ett mycket viktigt möte inbokat.

Till slut lyckades jag, i en mycket märklig kroppsställning och med en värdighet som sedan länge lämnat platsen, ta mig hem.

Där satt alla sex så fint vid grinden och tittade uppfordrande på mig.

”Dags att komma nu!?”

Nu ska vi vila. Jag på lämplig plats i sängen, enligt hundarna på en smal remsa.