25/10-26 Skrivet av Kristina Mattsson
När vintertiden vägrade infinna sig! 
Meide och Lux ligger och lyssnar på mitt beklagande, Lux ganska ointresserad, Meide lite mer undrande.
Det sägs att man får en extra timmes sömn när vi går över till vintertid. Jag skulle gärna vilja veta vart man vänder sig när den inte levereras.
Min natt ägnades nämligen åt misstänkt storviltsjakt i sovrumsväggen.
Stina hade häromkvällen berättat att hon hört möss i sina väggar.
”De kommer nu”, sa hon.
En kort mening som min hjärna tydligen uppfattade som en beställning.
Jag vaknade flera gånger av ett förfärligt oväsen. Det prasslade, slog och bankade. Vanliga möss kunde omöjligt åstadkomma detta. Här handlade det om elefantmöss. Fullvuxna. Förmodligen med bohag och gemensamt vårdnadsansvar.
Låg alldeles stilla och lyssnade medan hundarna sov vidare. Fem hundar i huset och vid misstänkt elefantinvasion är det ändå matten med en fungerande arm som ska ansvara för hemmets säkerhet.
Framåt morgonen gick det upp för mig att det stormade ute och att en silverduk slog mot väggen.
Vilken lättnad. Jag hade inte fått elefantmöss. Jag hade fått väder.
Ska ändå kolla med Gudrun. Hon vet med största sannolikhet både vad elefantmöss äter, hur de övervintrar och vad jag borde ha gjort redan i september. Annars tar hon reda på det och återkommer med en åtgärdsplan innan jag hunnit blinka.
Sedan skulle vi iväg på Serack’s valpkurs för senaste kullen. Då behöver man veta vad klockan är, vilket visade sig vara en betydligt större filosofisk fråga än väntat.
Telefonen hade gått över till vintertid. Några klockor höll envist fast vid sommaren. Jag gick runt i huset och befann mig omväxlande före och efter mig själv.
Men hur svårt kan det vara? tänkte jag.
Jag skulle bara ställa om min nya projektorväckarklocka. En modern apparat som kan projicera tiden i taket, vilket är praktiskt om man vill ligga ned och se exakt hur fel allt har blivit.
Jag tryckte på en knapp.
Musik.
Tryckte på en annan.
Annan musik.
Höll inne en knapp.
Nu blev det konsert.
Jag försökte backa ur, men råkade tydligen boka ett extranummer. Melodierna avlöste varandra i olika tonarter medan jag satt där med vänsterhanden och försökte avstyra en internationell musikfestival.
Klockan kunde uppenbarligen allt utom att tala om vad klockan var och vara tyst.
Hundarna började titta på mig. Den där blicken de har när de undrar om det finns någon annan i hushållet att vända sig till?
Till slut tog jag det enda rimliga beslutet: jag lade väckarklockan under bäddmadrassen.
Där låg den och spelade för resårbottnen medan jag samlade ihop hundarna och lämnade huset.
Vi åkte alltså på valpkurs medan min säng underhölls med levande musik. Jag hoppades att apparaten skulle ha spelat färdigt, laddat ur eller kommit till någon form av personlig insikt innan vi återvände.
Och när vi kom hem var det tyst.
Jag lyfte försiktigt på madrassen, ungefär som man kontrollerar en sövd grävling.
Inte ett pip.
Klockan hade behövt sängläge. Det kan jag respektera. Däremot hade den fortfarande inte fått rätt tid.
Så här hemma fortsätter sommartiden tills vidare, i väntan på ett ingripande från yttervärlden. Jag tänker höra med Elin om hon kan komma förbi och medla, vilket Linus gjorde på ett kick och nu råder vintertid även hos mig, nästa år ska jag börja med klockorna i god tid, gärna en vecka innan
.
.Elefantmössen tar jag med Gudrun
